KrönikaReportage

KRÖNIKA: Natten som förändrade alla

Året 1994 var det året vi helst skulle komma ihåg andra saker. Peter ”Foppa” Forsbergs straff mot Kanada i OS-finalen i Lillehammer. Tomas Brolins magiska frisparksmål mot Rumänien eller att vi hade en rekordsommar med inte en enda droppe regn under hela juli månad.

Mitt starkaste minne kunde ha varit att just denna höst, precis när skolan precis börjat, bröt jag benet på ett väldigt genant sätt. En lek vilket slutade i vatten och underbenet rakt av. Men i stället faller minnet på att jag på väg till skolan, på mina kryckor, får höra av en klasskamrat när vi gått av bussen om en färja som förlist med många döda. Sedan den dagen, för 25 år sedan har jag intresserat mig om vad det var som hände. Varför det hände och hur det gick till.

M/S Estonia byggdes år 1980, samma år jag är född, på det tyska valvet Meyer-Werft i nordöstra Tyskland nära den holländska gränsen. Hon skulle gå mellan Stockholm och Åbo som Viking Lines flaggskepp M/S Viking Sally. Tio år senare köptes hon upp av Silja Line och döptes om till M/S Silja Star. Efter endast ett år med Silja Line som ägare blev hon uppköpt av Wasa Line. M/S Wasa King blev det nya namnet och huvudrutten var från Umeå till Wasa. Även fast hon gjorde utsvävningar till Sundsvall ibland.

Behövde ny färja

Photo: Mark Markefelt

Efter att Kalla Kriget tog slut och Estland blev erkänt igen ökade trafiken mellan Baltikum och Skandinavien. Därför behövde Estline ett nytt fartyg vilket skulle trafikera från Tallinn till Stockholm. I januari 1993 köpte de därför tillsammans med Nordström och Thulin, Viking Sally. Det nya namnet på fartyget blev M/S Estonia. Här skedde det ett misstag, ett stort misstag vilket skulle komma upp i rampljuset 18 månader senare, en kall septembernatt för 25 år sedan.

När M/S Estonia, eller M/S Viking Sally vilket hon hette från början byggdes i Tyskland 13 år tidigare var beställningen gjord för att hon skulle gå inomskärs. Alltså i en skärgård med minimal risk för höga vågor och endast en kort tripp på öppet hav. Därför hade hon till exempel inte någon skyddsvägg mellan bogvisiret och bilrampen. Om en sådan funnits hade förmodligen inte M/S Estonia förlist och nästan 800 fortfarande varit i liv i dag. Dock är det bara spekulationer och det ska vi väl inte dra några större slutsatser på. Fram till och med den 1 januari 1993 gick faktiskt Estonia på ”sådana vatten” hon var byggd och godkänd för, därför utan några större incidenter.

Även den nya rutten mellan de svenska och estniska huvudstäderna gick bra i nästan 18 månader. Så M/S Estonia trafikerades säkert när ”Foppa” slog den där straffen förbi Hurst i Kanadas mål. Hon gled underbart över Östersjön när Ravelli räddade Miodrag Belodedicis straff i Kalifornien samt paraplydrinkarna såldes säkert i mängder under juli månad när det var rekordvarmt i Sverige.

Endast tretton procent överlevde

Tisdagen den 27 september skulle Estonia glida ut likt vanlig ordning från Tallinns hamn i Estland. Avgångstiden var satt till 19:00 estnisk tid, men av oklar anledning blev hon en kvart försenad. Beroende på vilken källa man har är det väldigt oklart huruvida vädret var denna höstkväll. Enligt vissa var det stormvarning och att Estonia aldrig borde lagt ut, enligt andra var det inte ”värre än vanligt”. Ombord steg i alla fall 989 passagerare och besättningspersonal men ingen visste att endast 13 procent skulle komma iland. Till en början verkade allt normalt. Restaurangerna serverade mat, pubarna försåg passagerarna med drinkar av alla dess slag och Östersjön hade inga planer på att sätta fartyget i nöd. Sex timmar senare förändrades allt.

Vågorna blev högre och högre. Nu gungade båten ordentligt och många mådde dåligt. En del tog det med ro och skojade om Titanic under denna tidpunkt. Om att de snart kommer att börja servera gratisdrinkar i baren. Andra började kräkas av den hårda sjögången. Klockan ska snart slå midnatt hemma i Sverige när det hörs ett konkande ljud från bildäck. Nu har Estonia mindre än en timma kvar ovan ytan.

Ända sedan denna dag för tjugofem år sedan har detta intresserat mig, samt gett mig väldigt många frågetecken. En passagerarfärja sjunker inte bara sådär, speciellt inte i Sverige. Vi är väldigt skonade från katastrofer av alla dess former, nästintill lite fega när det kommer till hanteringar av vissa saker. Vi har växt upp i ett Sverige där allt är så tryggt, där det inte blir krig, där vi kan lita på tivolikaruseller och där inte människor dör. I alla fall inte i denna omfattning. Så detta var nog inte bara en olycka. I alla fall inte utan att någon gjort ett gigantiskt misstag.

Elva grader i vattnet

Räddningshelikopter från nutid. Foto: Henric Wauge

Oavsett vilka fel som gjordes ser jag att det största misstaget var att det inte gick ut något anrop till passagerarna. Ingen överlevande kan vittna om att det gick något larm vilket berättade att Estonia var på väg att sjunka. Därav – tror jag – att såpass många miste livet. Av 989 personer som enligt den officiella rapporten befann sig på olycksbåten denna natt var det endast 137 överlevande. Man hittade 95 döda kroppar i vattnet vilket betyder att minst 757 personer följde med Estonia till djupet. Endast 13 procent överlevde katastrofen och såpass många som tre fjärdedelar fick aldrig chansen att göra ett försök, de visste helt enkelt inte om att båten höll på att sjunka – innan det var försent.

För de som insåg faran och lyckades ta sig ut båten började nu en kamp. En kamp för att överleva i det 11 gradiga vattnet. Enligt experter överlever man endast några minuter i denna kyla. På grund av det hårda vädret och bristande kunskap så hissades aldrig några livbåtar ner. Utan man kastade i räddningsflottar vilket blev en räddning för många. Överlevande har berättat att de spolades av båten när det kom en stor våg och på ett mirakulöst sätt hamnat i en flotte. Andra hade inte lika tur utan spolades ur dom av samma våg. M/S Estonia försvann under ytan 00.55 svensk tid. Det skulle nu ta många timmar innan den första helikoptern var på plats. De personer som hade lyckats hamna i en räddningsflotte hade nu ett mål, att undvika frysa ihjäl. Många lyckades inte. Överlevande har vittnat om hur personer dog framför deras ögon. Hur de la sig ner för att dö, hur många kände att det var den lättaste och varmaste utvägen. I detta skede hade M/S Mariella kommit fram till platsen, de stod dock maktlösa på grund av det hårda vädret. Det enda de kunde göra var att kasta i några flottar och hoppas på att någon kunde rädda sig själv.

Första helikoptern kom på plats runt klockan 02:30 svensk tid. Nästan alla som räddades gjordes det via en ytbärgare. Den sista personen ytbärgarna räddade hissades upp runt klockan 09.00 på morgonen svensk tid. Hela åtta timmar efter Estonia förliste.

Efterspelet kom i mestadels att handla om att bärga eller att inte bärga skeppet. Hur förlisningen gick till kom lite i skymundan. Dock hänger nog allting ihop. För skulle de bärgat Estonia så skulle sanningen om hur hon förliste ha kommit fram, det hade nog varit förödande för många personer. Nu valde man i stället att anhöriga till 737 personer skulle få leva i ovisshet och förtvivlan i stället. För hur det än är och hur det än gick till vill man alltid ha en kropp att begrava, en gravplats att gå till för att sörja. Eller som en av alla de personer vi intervjuat under denna serie sade:

”Man begravs inte på platsen man dör på”

Tags
Translate »
Close