KrönikaNyheter

Ska vi vara rädda för ryssen?

När jag läste juridik på 1960-talet ingick på den tiden en halvtermins kurs i nationalekonomi. En av mina lärare hette Ingemar Ståhl. Han var nybliven professor på Handelshögskolan; endast 28 år gammal. Han var en stjärna och spännande att lyssna på.

När han skulle förklara betydelsen av ekonomisk tillväxt tog han kapprustningen mellan Sovjetunionen och USA som ett exempel. Detta var under det kalla krigets höjdpunkt, precis i samband med Kubakrisen. Alla var rädda för kärnvapenkrig och öronen stod på helspänn.
Han förutspådde till allas häpnad att Sovjetunionen så småningom skulle falla samman just på grund av denna kapprustning. Han ritade diagram med de språngvisa kostnadsökningarna som visade att Sovjet med sin lägre tillväxt inte skulle ha råd. Eftersom de dock skulle tvingas följa med skulle kapprustningen leda till bankrutt.
Hans spådom slog in 25 år senare när Gorbatjov kastade in handduken inför Stjärnornas krig.
Dagens Ryssland är en spillra jämfört med vad man åtminstone trodde var det mäktiga Sovjetunionen. BNP:n är 5 % av Natoländernas och försvarsbudgeten 10 % av den amerikanska.
När muren föll hade oligarkerna huggsexa på de bästa bitarna.
Inte förrän med Putin började Ryssland komma under kontroll av statsmakten. Han har nu haft makten i 16 år.

Ryssland har, särskilt jämfört med USA, en ganska hopplös landgräns med många fronter att försvara. I väster finns revanschister som bittert minns ett halvsekel av den kommunistiska stövelklacken. I söder finns muslimska krafter som av tradition har ett ont öga till det gammelkristna Ryssland. I öster finns kineserna med slumrande ambitioner.
Storleken av landmassan i kombination med rika mineraltillgångar gör Ryssland till ett potentiellt byte för många. Av tradition är ryssarna därför misstänksamma mot utlänningar.
Nato satte, trots James Bakers löfte till Gorbatjev att inte expandera bortom det återförenade Tyskland, genast därefter igång med provcerande utvidgning på flera håll och som kulminerade med väpnade konflikter i Georgien, Ukraina och Kosovo som skapade akuta kriser. Natobombningen av ryska ambassaden i Belgrad under Jugoslavienkriget gjorde inte saken bättre.

Vladimir Putin har i flera TV-intervjuer och i en längre dokumentär gjord av Oliver Stone nyligen mycket tydligt förklarat att man inte har några territoriella ambitioner. För min del anser jag förklaringen trovärdig. De har inte råd, helt enkelt. Däremot kontrar man hårt när gränserna angrips eller hotas.
Det finns några problematiska omständigheter som kan medföra viss tvekan. I en del av grannländerna; särskilt i Estland och Ukraina, finns ganska stora befolkningsgrupper med rysk härkomst. Dem har Putin ett gott öga till och visat upp aggresivitet när deras situation hotas eller försämras.

I Sverige; särskilt längs Norrlandskusten, finns fortfarande spår av de ryska härjningarna på 1700-talet. Vi förlorade Finland 1809 till ryssarna efter ett misslyckat krig.
När jag gjorde min värnplikt, kort före mina juridikstudier, i början på 60-talet, var det självklart att Sovjetunionen var det stora hotet. Man fick inte säga det högt förstås eftersom Sverige var neutralt på den tiden. Allt försvar var dock anpassat efter ett tänkt anfall från öster. Då var hotet högst reellt även om man i efterhand kan konstatera att Sovjet inte skulle ha haft resurser att ens ockupera Sverige på den tiden.

En annan omständighet, som man måste ta in i sammanhanget är betydelsen av försvarsindustrins intressen. Det kan ibland låta som en konspirationsteori när man börjar blanda in den typen av förhållanden. Under senare år har det blivit mer rumsrent att påpeka betydelsen av de betydliga ekonomiska intressen som finns där.

När Dwight D. Eisenhower höll sitt avskedstal i samband med att Kennedy tillträdde som president i januari 1961, varnade han för det ”sought or unsought” intresse som präglade det militärindustriella komplexet.
De båda världskrigen under 1900-talet kom aldrig att beröra det amerikanska territoriet. Den industri som tillverkade vapen fick fart redan under WW I och blev aldrig riktigt avvecklad när kriget väl var över.
Det amerikanska folket var dock ointresserat av krig; särskilt i länder långt borta. Européerna fick lösa sina egna problem, var inställningen. Det var inga bra nyheter för dem som ville tillverka stridsvagnar och jaktplan.
Den japanska attacken på Pearl Harbor den 6 december 1941 förändrade dock situationen. Krigsindustrin fick gyllene dagar.
Efter andra världskriget sattes Nato upp. Europa var i spillror men Stalins intresse av att lägga länderna där under sig genom kommunismens spridning var ett verklig hot. Nato blev den guldkalv kring vilken det militärndustriella komplexet kunde dansa fram till 1989, när muren föll.

Sverige avvecklade mer eller mindre sitt försvar efter det kalla krigets slut. Det hade funnits ett hot och det var numera eliminerat, tycktes man resonera. Försvar mot andra möjliga hot verkade man inte tänka så mycket på. Nu vågar man inte ens försöka utvisa 9 000 illegala afghanska unga män.

Nu förefaller dock tongångarna vara annorlunda. Vi behöver skydd mot den ryska aggressionen, heter det. Många anser att Natoanslutning är svaret.
Sverige är de facto ett Natoland. Militärt samarbete med USA och Nato har varit legio sedan andra världskriget om än i förklädd skepnad. Särskilt har samarbetet tagit sig uttryck i överföring av teknologi. Detta hade inte varit möjligt om inte USA trott att man kunde lita på Sverige. (Tilliten sattes på prov under Palmes tid men det är en annan historia. Palme försvann ur bilden och tilliten kunde återställas.)

Ett annan viktig faktor som man bör ta in i bilden är globalismen. I vissa, mycket inflytelserika kretsar tycks man anse att nationalstaterna ska avvecklas och ge plats för en världsregering baserad på FN och med Nato som dess militära garant. Det starkt patriotiska Ryssland är givetvis ett hot mot sådana ambitioner.
Man kan se starka globalistiska strömningar i USA; särskilt i kretsen kring Barack Obama och Hillary Clinton. Donald Trump har med ”America First” utmanat den idén. En hård maktkamp baserad på dessa motstridiga synsätt utspelas nu, med ett ganska tydligt ställningstagande mot Trump i svenska medier.

I dagarna har Trump och Putin träffats. Detta har gett upphov till de mest groteska anklagelser om att Trump är en landsförrädare. Man har ju länge påstått att han samarbetade med Putin för att vinna valet och nu har Main Stream Media fått vatten på sin kvarn.

I USA har man under lång tid piskat upp en hätsk stämning mot Ryssland och talar om landet som ”dess främste motståndare”. Röster för en mer nyanserad syn har stämplats som förrädiska.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns starka intressen för att hålla konflikten mellan Ryssland och västvärlden så het som möjligt. Det gynnar dem som under mer än etthundra år tjänat på att människor krigar runt om i världen. Det gynnar dem som vill se en globaliserad värld med en världsregering.

Bevisen för att Ryssland är ett hot mot Sverige är svaga. Det viktigaste argumentet är att Ryssland inte har resurser nog även om man skulle vilja. Bevis om intresset för att anfalla väst är likaledes svaga för att inte säga obefintliga.

Ryssland och Sverige utkämpade sitt senaste krig för mer än 200 år sedan. Faran för att ryssen nu skulle attackera Sverige är nu mindre än någonsin. I vart fall om man frågar mig och om man utgår från relevanta fakta.

Olle Reimers


Krönikören står för sina egna åsikter och representerar inte tidningen Kronbladet.se


Bilder: Pixabay

Tags

One Comment

Translate »
Close