Min tid i ökänd Stockholmsförort

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Året var 1996 och jag var en mycket ung man med stort blont hår och min späda kropp var klädd i glansiga, glittriga klubbkläder.
Ständigt med ett par silvriga solglasögon på huvudet och 12 centimeter höga platåskor.
Det var så man såg ut om man var en ”club kid” i Stockholm på nittiotalet.

Inte undra på att det uppstod problem när jag flyttade till förorten Hjulsta.

Jag hade i flera år flyttat mellan andrahandslägenheter och sovit hos vänner. Den sista tiden innan min första egna lägenhet bodde jag med två andra personer i en liten etta om ca 28 kvadratmeter, belägen på Ringvägen på Södermalm.
Ja, det var trångt så när jag äntligen fick chansen att flytta till någonting eget så tog jag den.

”Men inte kan du väl flytta till Hjulsta”, hojtade mina vänner.
”Klart jag kan”, svarade jag. ”Jistanes vad ni är fördomsfulla.”
I min ungdom var jag en så kallad ”god” och naiv vänstermänniska.
De flesta ungdomar är ju vänster – det hör till på något vis – men när man blir äldre och förstår bättre så påbörjar man sin vandring högerut.
Dessvärre stannar ju förvånansvärt många på vänsterkanten livet ut, som små men vuxna naiva barn.

Foto från Wikipedia.

Så, skåpbilen fylldes med mina tillhörigheter och sedan bar det av till Hjulsta. Jag visste ingenting om denna förort, men jag kände ju till dess (ö)kända grannar Tensta och Rinkeby.
Snart satt jag där, i min väldigt trevliga tvårummare och jag kände mig äntligen vuxen och självständig på riktigt.
Det tog dock inte lång tid innan trakasserierna började.

I Hjulsta fanns exakt två blonda människor: jag och en ung kvinna. Jag vet inte hur hon hade det men jag var inte populär.
De unga männen från MENA-länderna var på mig stup i kvarten. Jag överdriver inte om jag säger att de trakasserade mig minst varannan dag.
De skrek efter mig, de stal mina tillhörigheter när jag klev av tunnelbanan, de sa att ”du hör inte hemma här, du kommer att få stryk” osv.
Detta fick mig naturligtvis att börja leva mitt liv på ett annat sätt.
För det första vågade jag inte använda tvättstugan eftersom den låg i anslutning till tunnelbaneingången. På det lilla torget utanför satt de unga männen dygnet runt och om jag råkade promenera förbi så innebar det problem.
Jag slutade även att åka tunnelbana. Istället för att åka raka vägen in till min arbetsplats i city så tog jag först bussen till Spånga och därifrån pendeltåget in till stan. Mycket onödig tid spilldes, men jag kände mig åtminstone trygg.

Medan jag ännu vågade ta tunnelbanan så var det en gång en liten kille som spottade på mig. Hans insvepta mor höjde inte ens ett ögonbryn, så jag antar att ett sådant beteende är okej i deras kultur.

Efter ett och ett halvt år av ständiga trakasserier och hot så kapitulerade jag.
Jag kontaktade min hyresvärd och förklarade läget. Självaste VD:n hörde av sig till mig och berättade att han placerat mig i en internkö, så att jag skulle kunna ta mig från Hjulsta och till en ”vitare” stadsdel. Ett par månader senare hade jag ett nytt hem – inte långt från Hjulsta rent geografiskt – men ändå i en helt annan och betydligt tryggare värld. Jag kunde andas ut.

Numera bor jag i västra Helsingfors och när jag hälsar på en vän som bor i Östra Centrum så bubblar alla dessa hemska minnen upp. (Östra Centrum är ungefär Helsingfors motsvarighet till Rinkeby – men ändå betydligt tryggare.)
Då vrider det sig i magen och jag vill instinktivt genast sätta mig på bussen hem till min ljuvliga relativt ”vita” stadsdel.

Så nästa gång någon klagar på ”white flight” så kan ni ju tänka på att ibland har den ”privilegierade vite mannen” inget annat val än att fäkta eller fly.
Och har han inte begåvats med en rejäl muskelmassa så väljer han helt sonika att fly.
Det handlar trots allt om överlevnad.

 

Kim M. da Costa, Helsingfors

You May Also Like

Translate »